Idag fick Isabel ett Guldpass för femte året i rad. Det känns som om de höjer det lite för varje år. Alex ska få sitt den dagen han ska gå dit och inte förr.

Nytt för mig var amningsrummet, som ligger alldeles bredvid karusellerna i barndelen, eller vad man nu ska kalla det.

Riktigt fint var det också, nästan lika fint som på Kungsmässan i Kungsbacka. Sämsta amningsrummet jag sett var på Allum i Partille. De gör så fin reklam på sina stora skyltar och skriver att små bebisar också behöver äta minsann, och så blir man hänvisad längst ner i hela köpcentret längst bort vid bussterminalen in i ett rum utan fönster, som ett fängelse.

Jag som tyckte att Nordstan hade det värsta amningsrummet jag sett innan jag var på Allum, men de har ju i alla fall fönster.

Ett plus för Allum är att man måste hämta en nyckel, vilket är bra för det springer en hel del gratisbajsare på de andra amningsrummen och det tycker jag är vidrigt.

Tacka vet jag Kungsmässans amningsrum. Där är alltid så rent och fint. Vita skinnsoffor, stora fönsterpartier och frächa levande blommor, från Kungsblommor, varje dag.

  En del av amningsrummet i Kungsmässan.

Om man glömmer sin telefon på toa så ringer de upp dig från Barnens värld och säger att du kan hämta din telefon.

Var i hela världen händer det? Inte i Göteborg i alla fall.

Hon skriver att vi i den äldre generationen är mer ego och bara tänker på oss själva och därför inte kommer någon vart, förutom mellan sovrummet, köket och tvättstugan, typ. Blondinbella menar, på devote,se, att det bara är de i hennes generation som håller ihop och hjälper varandra(!)

Hade inte barnmorskeyrket varit uppfunnit redan så hade det inte blivit uppfunnit detta decennium precis. Är det någon generation som har vassa armbågar så är det väl dagens generation!?! Skulle de överhuvudtaget ha tid och ORKA hjälpa en främmande kvinna att tex föda fram sitt barn?

Att ha vassa armbågar är förresten ett gammalt uttryck och måste ju komma någonstans ifrån, varför inte från en äldre generation med vassa armbågar?!? 

En sak jag lärt mig som äldre är att ingenting är egentligen nytt under solen.

Är det bara jag som känner att jag blir galen på min mamma ibland, speciellt då jag märker hur jävla lik henne jag faktiskt är. Ingen kan reta mig som hon gör. Det spelar ingen roll vad jag säger så säger hon tvärtom, bara för att, känns det som.

Samtidigt vill man ju inte vara utan henne. Hon syr ju så bra. 

Jag tycker det är jättekul när hon ska komma till oss, men så fort hon kliver innanför dörren så förvandlas jag till en häxa som inte tål någonting med henne.  Undrar verkligen bara om det är jag som är sån?

Hon hävdar alltid motsatsen och ju mer hon hävdar desto mer ska ju jag hävda tillbaka och när jag inte hittar fler argument så börjar jag bli riktigt otrevlig och kommenterar hennes utseende mm. Innerst inne är jag ju rädd för att jag ser ju hur hon åldras och att jag kommer att vara där om 24 år  det är ju inget man precis ser fram emot.  

Jag undrar om det bara är jag som känner så här?!?

  Här är mamma och jag när jag var nyfödd och fortfarande beroende av henne.

Såna frissor man hade då!

Detta är en av anledningarna till att jag vägrar klippa av mig håret, för mamma hade det så här i alla år, tills jag var 30 åtminstone. Sen fick hon långt hår äntligen, men jag vill fortfarande inte klippa mig pga det.

Så här såg hon ut innan hon ramlade och fick en puckel, då var hon ca 60 och nu är hon 68.

Så här såg hon ut då hon var ung, bara 24 år. 

Om jag nu får behålla åtminstone hälften av skattepengarna, 5000:-, som min man ska få av mig  för barnvagnen som han betalade, så kan jag köpa lite fler kläder.

Jag har redan spanat in dessa:

Kakhi kahi, jag vet. Jag älskar det och passar så bra i det. Det är också en klassisk färg som alltid håller även om den hettar till lite extra då och då.

Läste runt lite på FL i dag och såg att fler hade problem med att man inte såg om de var gravida i början, eller om de bara var feta.

Jag och min yngsta dotter var på IKEA en gång när jag var kring vecka 20 med Phille och vi kom ner för trappan från övervåningen, men efter sista steget var det ett par som stod och dividerade om vart de skulle gå. De hade inga tankar på att det kom folk bakom, utan bara tvärnitade framför oss. Vi gled förbi dem och jag råkade ge dem en liten knuff samtidigt som jag suckade tungt, för att ge dem en liten hint om att de stannat väldigt olämpligt.

Vi fortsatte gå mot Korvbaren när paret kom rusande förbi och kvinnan fräste åt mig att det var vi som knödde på dem minsann...

Gaaahhh! Man kan ju bli tokig för mindre.

Jag sprang efter och jag minns att det snurrade till i huvudet av ilska på mig och jag minns inte riktigt vad jag sa men nåt med att det var de som stannade och det kan man inte göra hur som hels,  hon svarade då;

-Din feta kossa, ta och banta eller nåt i den stilen...   

  Detta kort tog jag samma dag och så här fet var jag...!

För det första så kan jag säga att var det någon som var fet så var det hon, överallt. 

Bara min mage putade och det gick ju knappast att ta miste på att jag var gravid, så jag sa till henne att;  

-jag är gravid, men vad har du för ursäkt?!?

Min man hade verkligen roligt åt det när jag senare berättade detta för honom.

  Så här såg magen ut i v.40 så fet var jag inte direkt. Blusen är dessutom en vanlig blus från Indiska i storlek 36.

Grannarna ska bygga nytt hus så nu håller de på och spränger för fullt. De höll på hela dagen igår och ska hålla på hela dagen idag. Förhoppningsvis så är det färdigt sen. Det låter som om en bomb faller precis intill huset och jag ryser av obehag varenda gång. Phille har svårt att sova sin middag nu bara för det.

Han var så söt, hade precis somnat och så small det och han bara kröp ihop och blundade hårt.

Här provar han sin nya stol för första gången.