Förra Julen var jag ju höggravid med Phille och jag kan inte fatta att det redan gått ett år. Det är helt otroligt vad tiden flyger iväg när man blir äldre.

Då kunde jag inte äta nästan något alls så julafton var inte så kul för min del.

Jag som älskar julmat fick väl ner ett par sillbitar och en skinkbit och lite 'Jansson', men sen var det stopp.

Här är två bilder som är tagna nästan exakt för ett år sedan:

Jag fick mycket beröm av båden män och kvinnor för att magen var så rund och fin!!!

För exakt ett år sedan var jag gravid i v. 29 och då såg jag ut så här:

På bilden ovanför håller jag på att förbereda lillens rum för hans ankomst. Samtidigt hade jag precis påbörjat min sista praktikperiod på Kungsbacka Sjukhus.

Det var otroligt jobbigt att gå hela dagarna men detta är ju en tid som aldrig kommer tillbaka. En graviditet går så otroligt fort och även fast man tycker att det är så himla jobbigt när man väl är höggravid så saknar man magen lite så fort den försvinner.

Det beror kanske på att man ju inte är gravid längre och att man glömt hur jobbigt det är att vara gravid.

Läste runt lite på FL i dag och såg att fler hade problem med att man inte såg om de var gravida i början, eller om de bara var feta.

Jag och min yngsta dotter var på IKEA en gång när jag var kring vecka 20 med Phille och vi kom ner för trappan från övervåningen, men efter sista steget var det ett par som stod och dividerade om vart de skulle gå. De hade inga tankar på att det kom folk bakom, utan bara tvärnitade framför oss. Vi gled förbi dem och jag råkade ge dem en liten knuff samtidigt som jag suckade tungt, för att ge dem en liten hint om att de stannat väldigt olämpligt.

Vi fortsatte gå mot Korvbaren när paret kom rusande förbi och kvinnan fräste åt mig att det var vi som knödde på dem minsann...

Gaaahhh! Man kan ju bli tokig för mindre.

Jag sprang efter och jag minns att det snurrade till i huvudet av ilska på mig och jag minns inte riktigt vad jag sa men nåt med att det var de som stannade och det kan man inte göra hur som hels,  hon svarade då;

-Din feta kossa, ta och banta eller nåt i den stilen...   

  Detta kort tog jag samma dag och så här fet var jag...!

För det första så kan jag säga att var det någon som var fet så var det hon, överallt. 

Bara min mage putade och det gick ju knappast att ta miste på att jag var gravid, så jag sa till henne att;  

-jag är gravid, men vad har du för ursäkt?!?

Min man hade verkligen roligt åt det när jag senare berättade detta för honom.

  Så här såg magen ut i v.40 så fet var jag inte direkt. Blusen är dessutom en vanlig blus från Indiska i storlek 36.

     Här är veckobilder av magen!

  Litet collage av de bästa bilderna.

Fick ofta höra av alla möjliga och omöjliga människor att jag hade en jättefin och rund mage. Den var faktiskt riktigt fin, fast och rund utan några bristningar.

Grattis min lille älskling! Idag är du exakt tre månader.

Efter att jag fått EDA och efter att klockan passerat tolv på natten så tog allt fart ordentligt och jag började nu öppna mig mer och mer. Bm tog hål på fosterhinnorna för hon tyckte att bebben skulle komma snart. Min äldsta dotter kom, efter att hon slutat sitt jobb som sjuksköterska, för att närvara vid sin lillebrors födsel. Min mamma var också med då jag födde min dotter för snart 26 år sedan.

Klockan 01.37 kom han äntligen ut som stålmannen med en arm framför huvudet. Inte undra på att jag tyckte det gjorde extra ont denna gång. Handen tar ju sin extra plats vid utdrivningen. Jag misstänkte att han skulle födas så eftersom han hade legat och joxat en del med handen ovanför livmoderhalsen. Ett tag trodde jag att han låg med fötterna neråt.

Storasyster klippte av navelsträngen i stället för pappa.

Han vägde 3520g och var 50cm lång. Huvudet var 35cm så han var med andra ord helt normal om än lite mindre för att vara en vecka efter BF.

Min mamma var överlycklig för han födde samma dag som hennes älskade pappa fast med 89 år emellan.

Philip   2011-01-15

Morfar 1922-01-15

Till råga på allt så fick vi se denna lilla etikett som satt på en brandvarnare i taket. Skrockfulla som vi är kunde vi inte låta bli att fota den.

Lite spooky är det allt. Den satt i mitt förlossningsrum.

  Storasyster med sin lillebror.

  Philip på dagen strax innan pappa, storasyster Isabel och farmor, kom för att se honom första gången.

  Så här såg magen ut några timmar efter förlossningen.

Det här är Philip nyfödd.

...och detta är min morfar nyfödd 15 jan 1922.

Man kan se en viss likhet och min mamma är övertygad om att det är min morfar som är pånyttfödd via min son Philip.  

Den 14 januari, morgonen efter att jag kom in till förlossningen, gick jag upp till förlavd för jag hade inte fått en blund på nästan hela natten. Förvärkarna, som de kallade det, kom var tionde minut hela natten och gjorde ont som riktiga värkar. Jag har ju ändå erfarenhet.

Jag tjatade om EDA men de vägrade lägga innan jag börjat öppna mig. BM kände efter och det hade hänt lite grejer under natten, som tur var. Nu hade jag en utplånad livmoderhals, så när som på en liten kant. Jag var nu, kl 07.00, öppen 3 cm  och livmodertappen var centralriktad, sa BM. Jag fick morfin och gick för att lägga mig ännu några timmar.

Kl 11.00 vaknade jag av att morfinsprutan slutat verka. Jag hade återigen lika ont och gick upp till förl.avd för att checka läget. Fortfarande öppen bara 3 cm och en liten kant kvar av livmodertappen.

Det här var märkligt. I och för sig så ville min mamma att jag skulle vänta med att föda tills den 15:e januari, för hennes framlidne far, min morfar, var född då fast 1922. Att det skulle vara möjligt att knipa för en sån saks skull tror jag inte på.

Jag bönade och bad om EDA, men nej, blev svaret, du måste vara öppen 4 cm innan vi kan lägga den. Vid 16-tiden, kom blivande pappan på besök. BM undersökte mig igen men fortfarande efter fem timmar så hade inget mer hänt. 3 cm och en kant kvar.

Efter att min man åkt hem gick jag upp för att gå i hopp om att det skulle öppna sig lite mer. Jag gick väl en timme ungefär och värkarna började bli ännu ondare nu så jag började med lustgas och fortsatte tigga om EDA. Jag var livrädd för att det skulle dra igång ordenligt innan de hunnit lägga EDA och de vägrade lägga den innan det dragit igång ordentligt.

Moment 22 kan man lugnt säga. 

Då fyran föddes var allt klart efter 8 timmar från första värken tills han var ute. De sista 4 cm tog den gången bara 10 min och de hann inte lägga någon bedövning alls, därav min rädsla den här gången.

Vid 21-tiden fick jag en ny Bm igen och fortfarande var jag öppen bara 3 cm och en kant kvar efter 10 timmar.

Jag hade nu så ont och var helt slut att jag bara grät. Kroppen bara skakade och jag var helt spänd och kunde omöjligt slappna av under värkarna. Den nya Bm var jättesnäll och bad åtminstone läkaren komma in och undersöka mig under en värk för att se hur det står till, annat än i teorin. Hon kände med en gång att hinnan buktade ut och tryckte på ordentligt vid en värk och sa att jag visst kunde få min EDA nu, trots att jag inte var öppen mer än 3 cm och en kant var kvar.

Vilken lättnad. Efter att EDAN lagts tog det en bra stund innan jag kunde slappna av och sluta skaka, minst en timme. Jag fick också direkt efteråt 3 kraftiga blodtrycksfall, vilket jag tror beror på att jag knappt varken ätit, druckit eller sovit på ett dygn. Lillens hjärtljud rasade och läkaren blev ordentligt orolig. Jag fick ändra läge och dricka flera gånger innan allt stabiliserade sig till slut efter nästan en timme.

All smärta var som bortblåst och jag kunde äntligen slappna av...  

Jag vilar här en stund efter den tuffa dagen, innan jag ska föda ut min son. Mamma ville att jag vilade tills kl blivit åtminstone halv tolv på natten, inte bara för vilandets skull utan för att vara säker på att föda den 15:e   

Vid 24-tiden känner Bm att jag äntligen har börjat öppna mig.

Var på MVC på efterkontroll förra veckan och fick äntligen en spiral insatt. Fick en som bara sitter i 5 år(?) med tanke på min höga ålder tyckte inte BM att jag hade någon nytta av den som sitter i 10 år. Jag har hört att sveriges äldsta mamma var runt 58 år då hon fick barn, så vill det sig riktigt illa så får jag ännu en sladdis om en sisådär 8 år kanske, då är jag bara(!) 52 år.  

I övrigt såg allt bara bra ut. Mus-kelplattan (Bäckenbotten) var stark och fin och magmusklerna likaså.

Detta har faktiskt varit min minst komplicerade graviditet någonsin. Inget högt bltr, inget högt hb, inget. Det enda jag hade var lite foglossning, som för övrigt blev bättre med mer träning, och liiite halsbränna, men vem får inte det? Jag hade mycket mer krämpor och annat då jag väntade barn som 18-åring, 23-åring, 31-åring och 32-åring. Nu på ålderns höst så mår jag prima. Själv tror jag ju att det beror på träningen. Jag har tränat regelbundet sen jag var 33. Innan dess tränade jag bara sporadiskt sen jag var 20år.   

Sen kan jag säga att jag åt ju nyttigt hela tiden och inte mer än vad kroppen klarade av. På så sätt hade jag jättelätt att röra mig till skillnad från då jag väntade trean. Då åt jag som en häst och drack kopiösa mängder mjölk och sen var jag som en valross resten av den dagen, med foglossning och alla krämpor du kan tänka dig, till och med högt bltr och yrsel.

Med alla barn utom just trean har jag ändå mått bättre av att inte äta för mycket. Det är min egen slutsats.

Idag är det exakt tre månader sedan jag kände att förlossningen äntligen var på G,

5 dagar efter beräknat förlossningsdatum. Bitar av slemproppen började lossna på morgonen. Mamma och jag skulle åka till Alingsås just den dagen och för säkerhets skull tog jag med mig BB-väskan. Det var ju ändå femte barnet som skulle födas och förra gången gick det relativt fort. Hela dagen gick jag med molande värk och på eftermiddagen ringde jag förlossningen för att rådgöra. Senare på kvällen kom det regelbundna värkar med 10-15 min mellanrum. Det lustiga är att så höll det på också när jag skulle föda fyran och ändå öppnade jag mig effektivt den gången. Jag hade grymt ont och kände att jag måste ha öppnats minst 5 cm. Vi kom in vid 22-tiden men jag var inte öppen mer än 1 cm och livmoderhalsen var inte helt utplånad och dessutom bakåtriktad. Hela dagen hade jag gått med pinvärkar helt i onödan kändes det som.

Vi fick i alla fall ett rum att sova över i, mamma och jag. Min man ville inte vara med och jag ville inte tvinga honom.   

Här kollar de om värkarna är tillräckligt starka, vilket de naturligtvis inte var på papperet. I verkligheten gjorde det dock mycket ondare, trots det hände inget på 9 timmar.

Här är rummet som vi fick! Det var lite som att bo på hotel, bara att gå upp till förlossningen och beställa frukost, lunch och middag.

Här lade jag mig för att försöka sova några timmar, men det blev inte mycket sömn alls. Förvärkarna gjorde för ont.