Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det finns inget lättare än en nyfödd bebis. Bebisar är lätta tills de börjar ta plats, sen blir det successivt jobbigare och jobbigare tills de flyttar hemifrån.
Det börjar med att de upptäcker världen och man måste vakta varenda rörelse de gör. Sen börjar de skolan med allt vad det innebär av mobbning, skoltrötthet, läxvägran mm mm.
Man frågar om de har läxor, de svarar att de inga har. Man kollar i pappren om de har läxor och ser att de har flera läxor, man konfronterar dem och de svarar att de har gjort dem i skolan.
Man ringer fröken, som har ett eget privatliv och inte är direkt intresserad eftersom hon slutade jobbet för 4 timmar sen. Fröken säger att de har läxa. Barnen säger att de gjort läxorna i skolan och att fröken är pantad.
Barnen blir så småningom tonåringar och man får vara glad om man får se dem under veckorna.
Jo, man försöker vara en strängare förälder som bryr sig och tänker inte låta barnen få göra som de vill men snart får man reda på att man är knäpp och förstör allt för dem och om de inte får gå ut med sina kompisar när de vill så hamnar de utanför och blir mobbade, vem vill att ens barn blir mobbat?
Plötsligt känns problemen man hade när barnen var bebisar, och inte sov hela natten, så små och betydelselösa och ordspråket: små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer känns så reellt med en gång.
Hade jag inte haft äldre barn och vetat hur det kommer bli när de blir större så hade jag haft minst 10 barn, å andra sidan så tror jag att det är lättare att ha 10 barn än 1 barn i bland.
De uppfostras av varandra tror jag.

Hur som helst så ska man njuta när barnen är små och ge dem all kärlek man har så ordnar det mesta sig till slut.
Utan kärlek kommer det inte att funka men med mycket kärlek till barnen och mellan föräldrarna så får man åtminstone mentalt friska barn som vet hur man ger kärlek tillbaka.

Så här ser Philip ut för jämnan. Svart efter att ha varit i garaget med pappa flera timmar.
Det är skönt att få lite ledig tid ibland men samtidigt är det lite sorgligt för han vill gärna hänga med mig till affärer men så fort jag sätter foten i en klädaffär så börjar gnället.
Hade ju velat ha en liten tjej att shoppa loss med. ;-)