Mina barn bråkar, varenda dag. De är snart 12 och 13 år och det tjafsas och slåss med jämna mellanrum, dagarna i ända.

Innan 12 åringen födde så läste jag en massa om syskon och förhörde mig på olika ställen om hur jag skulle undvika att den stora blev svartsjuk på den lille osv. Jag fick lära mig att inte ägna all tid åt den lille och att man absolut inte skall banna den stora om denne 'råkar' slå den lille.

Det lät ju vettigt och så levde jag lycklig och glad till den lille föddes. Då fick jag på allvar praktisera det jag lärt mig under väntans tider. Det gick jättebra, det första året. När den lille började att ta för sig lite mer så var dock katastrofen ett faktum. Jag hade gillrat en fälla och gått rätt i den.

Nu sitter man här 12 år senare med facit i hand och tittar på andra mammor med 2 barn tätt och om det kommer upp till diskussion med nyblivna mammor så säger man vad man har för bittra erfarenheter ang att ha barn tätt, men de bara tittar på en som att man är en totalt misslyckad mamma för att ens barn bråkar med varandra.

Och så säger de typ;

-Min son är så snäll mot sin lillasyster och jag tror inte att han kommer att vara dum mot henne sen heller...

Yeah right!!! Inbilla dig det du, tänker jag bara, men säger förstås inget mer om saken för jag vill inte bråka.

Jag bara tittar på henne med sorg i blicken, för jag vet ju att även hennes små änglar också kommer att förvandlas till små ärkefiender ibland, en vacker dag.