Min lille goe kille börjar bli så stor redan. Han blir hela 6 månader om ett par veckor.

Det går alldeles för fort. Eller är det jag som har ett oändligt mycket större tålamod nu än då jag var 20 år?!

Är det en sak jag har lärt mig nu som äldre så är det att allt har sin tid och det är ingen idé att stressa tiden. Livet är inte en raksträcka där målet är döden utan livet är ju själva vägen dit, men det verkar många glömma av.

Överallt läser man om tjejer som knappt kan vänta på att bli gravida, utan de går till doktorn som skriver ut pergotime och annat för att det inte tog sig på första försöket. OBS! Alla gör inte så men jag vet ju flera som ljugit för läkaren och sagt att de hållt på och försöka längre än vad de har gjort i verkligheten.

Sen när de väl är gravida så klagas det högt och lågt och alla ska tassa på tå för dem och deras feta och tunga gravidkroppar. Alla ska lyda deras minsta vink för annars förvandlas de till monster. Att vissa karlar står ut är ett under. 

När de sen börjar närma sig slutet på graviditeten och har en hel månad kvar så tycker de att ungen ska komma redan och blir heligt förbannade om BM vägrar att skriva en remiss för igångsättning eller liknande. Man tar inte ut barn i onödan bara för att mamman inte orkar vara gravid längre.

Sen när barnet kommit så klagas det igen, det är så jobbigt med det och det. Amningen suger och barnvagnen är klumpig och gubben hjälper inte till och gud vad jobbigt allt är.

När bebisen är två månader då börjar de längta efter en till och så är hela cirkusen igång  igen och så blir det ännu värre än förra gången för då har de en jobbig ettåring att ta hand om dessutom. Varför inte njuta av den första?

Det är konstigt nog nästan aldrig några jättesmala gravida tjejer som mår riktigt dåligt utan nästan alltid bara de som är tjockare.

Varför kan inte vissa människor i stället njuta av här och nu i stället?!? Jag menar om du nu lyckas bli gravid så njut i stället, alla har det jobbigt under en graviditet , mer eller mindre, men man kan faktiskt leva sunt och på så sätt slippa de värsta krämporna. Dessutom så kanske det är den sista graviditeten. Man vet aldrig vad som händer i framtiden.... eller inte.

Vi kommer inte att resa någonstans i år heller därför blir det i stort sett att vi gör samma saker dag ut och dag in. Det blir utöver det vanliga en och annan fika, promenad eller något annat med nån av mina väninnor, svägerskor mm. Så intressant ser mitt liv ut just nu.

Annat var det förr.  Jag hade kunnat skriva en tjock bok om allt jag varit med om tidigare.

Sen jag började plugga upp betygen och gifte mig med Jörgen så har jag lugnat ner mig betydligt mot hur jag var innan.

Numera trivs jag bäst hemma... där jag kan sitta i lugn och ro och lukta på blom...... nja, jag har inte så mycket blommor att lukta på men jag tycker i alla fall bäst om att vara hemma.

Jag har skickat mina mellanbarn till mamma i Norge så nu är jag enbarns-mamma i en hel vecka.

Jag saknar redan mina små bästisar som alltid hänger efter mig vart jag än går.