Den 14 januari, morgonen efter att jag kom in till förlossningen, gick jag upp till förlavd för jag hade inte fått en blund på nästan hela natten. Förvärkarna, som de kallade det, kom var tionde minut hela natten och gjorde ont som riktiga värkar. Jag har ju ändå erfarenhet.

Jag tjatade om EDA men de vägrade lägga innan jag börjat öppna mig. BM kände efter och det hade hänt lite grejer under natten, som tur var. Nu hade jag en utplånad livmoderhals, så när som på en liten kant. Jag var nu, kl 07.00, öppen 3 cm  och livmodertappen var centralriktad, sa BM. Jag fick morfin och gick för att lägga mig ännu några timmar.

Kl 11.00 vaknade jag av att morfinsprutan slutat verka. Jag hade återigen lika ont och gick upp till förl.avd för att checka läget. Fortfarande öppen bara 3 cm och en liten kant kvar av livmodertappen.

Det här var märkligt. I och för sig så ville min mamma att jag skulle vänta med att föda tills den 15:e januari, för hennes framlidne far, min morfar, var född då fast 1922. Att det skulle vara möjligt att knipa för en sån saks skull tror jag inte på.

Jag bönade och bad om EDA, men nej, blev svaret, du måste vara öppen 4 cm innan vi kan lägga den. Vid 16-tiden, kom blivande pappan på besök. BM undersökte mig igen men fortfarande efter fem timmar så hade inget mer hänt. 3 cm och en kant kvar.

Efter att min man åkt hem gick jag upp för att gå i hopp om att det skulle öppna sig lite mer. Jag gick väl en timme ungefär och värkarna började bli ännu ondare nu så jag började med lustgas och fortsatte tigga om EDA. Jag var livrädd för att det skulle dra igång ordenligt innan de hunnit lägga EDA och de vägrade lägga den innan det dragit igång ordentligt.

Moment 22 kan man lugnt säga. 

Då fyran föddes var allt klart efter 8 timmar från första värken tills han var ute. De sista 4 cm tog den gången bara 10 min och de hann inte lägga någon bedövning alls, därav min rädsla den här gången.

Vid 21-tiden fick jag en ny Bm igen och fortfarande var jag öppen bara 3 cm och en kant kvar efter 10 timmar.

Jag hade nu så ont och var helt slut att jag bara grät. Kroppen bara skakade och jag var helt spänd och kunde omöjligt slappna av under värkarna. Den nya Bm var jättesnäll och bad åtminstone läkaren komma in och undersöka mig under en värk för att se hur det står till, annat än i teorin. Hon kände med en gång att hinnan buktade ut och tryckte på ordentligt vid en värk och sa att jag visst kunde få min EDA nu, trots att jag inte var öppen mer än 3 cm och en kant var kvar.

Vilken lättnad. Efter att EDAN lagts tog det en bra stund innan jag kunde slappna av och sluta skaka, minst en timme. Jag fick också direkt efteråt 3 kraftiga blodtrycksfall, vilket jag tror beror på att jag knappt varken ätit, druckit eller sovit på ett dygn. Lillens hjärtljud rasade och läkaren blev ordentligt orolig. Jag fick ändra läge och dricka flera gånger innan allt stabiliserade sig till slut efter nästan en timme.

All smärta var som bortblåst och jag kunde äntligen slappna av...  

Jag vilar här en stund efter den tuffa dagen, innan jag ska föda ut min son. Mamma ville att jag vilade tills kl blivit åtminstone halv tolv på natten, inte bara för vilandets skull utan för att vara säker på att föda den 15:e   

Vid 24-tiden känner Bm att jag äntligen har börjat öppna mig.