Upptäckte att min lille gosegris blir hela 13 månader idag. Jag vet att jag tjatar varenda månad om hur fort det går så det ska jag inte göra mer men fan vad f--- --- ---!

Han är en sån underbar kille och snäll som en ängel, trots att han har temperament. Ikväll satt han vid byrån och drog ut mina strumpor och leggings mm och jag sade åt honom att han inte får göra så, då grymtade han lite sen satt han och småklagade hela tiden men inte så att jag stördes nämnvärt. Han småklagade så där som om han var lite småsur bara. Jörgen kom in och jag sade att han är nog lite sur ännu för att jag sade till honom förut, men sen ser Jörgen att han har fastnat med benet under nedersta byrålådan.

Stackare, inte konstigt att han klagade fast konstigt att han inte klagade mer högljutt.

Min lille prins skall precis vakna efter att ha sovit middag här!!!

Det finns nog inget värre än en liten ettåring som inte vill sätta sig i bilbarnstolen/vagnen etc. Idag när vi skulle in till stan och hämta de andra så bara vägrade Philip att sätta sig i stolen. Han skrek och spjärnade emot så att maken trodde att hans ben fastnat. Det kan bli en vana men det kan ju också ha berott på förkylningen.

'

Jag fattar inte hur en så liten människa kan innehålla så mycket snor. Själv är jag genom täppt i näsan som är megasvullen och kliar så att jag nyser i ett. Var hos läkaren igår och han skrev ut medel som underlättar andningen. Eftersom jag inte har några andra symptom så är det ingen risk att det är bihåleinflammation eller så, fast det kan ju bli det om jag inte fått medicinen.

Alex vill komma hem några dagar för han saknar Philip   ändå tillbringade han flera timmar med mig hos läkaren och att handla mat. 

Det blev ingen vit bil utan en blå metallic. Den är alldeles ny men det var ett bra pris så det fick bli en blå. Vi hämtar den imorgon... Yippie!!!

Exakt så här ska den se ut om jag minns rätt....

Igår var jag på en föräldrakurs som kallas för Cope och kommer från USA. Där får man lära sig hur man bemöter sin tonåring.

Man klagar och klagar på dem ständigt men samtidigt så vet man att de inte gör som man säger utan de gör som man själv gör.

Vi var 20 mammor och endast två pappor!(?) Undrar hur det kan komma sig? Är alla pappor så bra redan att de gör allt rätt eller vågar de inte erkänna sina egna fel och brister?!! Jag skulle tippa på det sistnämnda.  

Vi ska träffas 7 eller 8 gånger och jag hoppas att jag kommer att få lära mig massor innan jag förstör de stackars barnen för gott.  

Nu har Alex bott hos sin pappa i 6 dagar och det verkar gå bra. Klart att jag saknar min lille kille och jag känner mig misslyckad som mamma ibland. Fast idag fick jag höra av tjejerna på socialkontoret, som jag har kontakt med angående Alex flytt, att de tycker att jag är jättestark som gör detta för Alex skull och lägger undan min egen mammastolthet.

Alla mammor vill ju sina barns bästa men ibland är det jättesvårt att vara mamma speciellt till tonåringar.

Jag trodde som många andra, när jag var yngre, att det är en baggis och att det bara är att vara si och så mot barnen så ordnar det sig, men det är inte alltid så lätt för det är ju inte bara jag och Alex i familjen utan 3 st till som påverkar stämningen.

Jag är glad att han lever och det är bättre att han lever hos sin pappa än att han inte lever alls, för han blev påkörd av en bil en av de första dagarna som vi bodde här ute på landet. Hade det inte varit en ansvarsfull och mogen man som kört bilen så hade vi nog inte haft Alex idag.

Mannen som körde bilen berättade att han såg Alex köra vid sidan av vägen men att en liten flicka (Isabel) körde på andra sidan av vägen och klok som han var så tänkte han att han saktar ner bilen till 20 km/h eftersom barn är barn.

Han visste inte hur rätt han hade för helt plötsligt så får Alex för sig att svänga över på andra sidan vägen utan att se sig om.

Han blev påkörd så att han flög i gatan men tänk om det kommit en bil med så hög fart som de brukar hålla här 50-70... Hemska tanke!!!  

Idag flyttade Alexander till Pappa Carlos. Isabel och Alex har bråkat ständigt sen Alex föddes och jag orkar inte längre vara ensam om uppfostran. Dessutom så behöver han verkligen sin pappa nu så det var det bästa vi kunde komma på även om det innebär att vi separerar ett helsyskonpar.

Så nu är det bara 2 barn hemma. En snart 14-åring och en 1-åring. Det var så lugnt och tyst i morse och det fortsatte så hela dagen och jag känner mig redan utvilad. Förr så gick en stor del av min energi åt till att medla mellan dem och att bestraffa mm.

Några helsyskon kommer inte Philip att få för jag vill inte göra om samma misstag att få barn tätt en gång till. Vi väntar på barnbarnen i stället.

Får hoppas att det blir några snart så att Philip får någon att leka med. Josephine verkar skjuta upp detta med barn i all oändlighet så jag börjar ana att jag kommer att bli farmor före jag blir mormor.

Alexanders gamla rum har ju blivit ett rum till Philip och Isabel flyttade ut till friggeboden och Alex hade Isabels gamla rum men eftersom han flyttat nu så gör vi om det rummet till kontor.

Jag har själv designat det och det blir riktigt snyggt.

Om mamma och pappa har hett temperament så får troligtvis barnet också hett temperament, eller?

Ja, det är bara att konstatera att så är det nog. I alla fall när det gäller Philip. Hujeda mig vilket temperament han kommer att få. Redan så visar han prov på det så fort man säger nej, speciellt när han inte får droppa vatten från nappflaskan så att det hamnar på parketten.

Han tjuter och vrider sig av ilska men det går som tur är ganska fort över.

Han är detso goare och gladare när han får hjälpa pappa 'snickra' ihop det nya kontoret.