Nu har Alex bott hos sin pappa i 6 dagar och det verkar gå bra. Klart att jag saknar min lille kille och jag känner mig misslyckad som mamma ibland. Fast idag fick jag höra av tjejerna på socialkontoret, som jag har kontakt med angående Alex flytt, att de tycker att jag är jättestark som gör detta för Alex skull och lägger undan min egen mammastolthet.

Alla mammor vill ju sina barns bästa men ibland är det jättesvårt att vara mamma speciellt till tonåringar.

Jag trodde som många andra, när jag var yngre, att det är en baggis och att det bara är att vara si och så mot barnen så ordnar det sig, men det är inte alltid så lätt för det är ju inte bara jag och Alex i familjen utan 3 st till som påverkar stämningen.

Jag är glad att han lever och det är bättre att han lever hos sin pappa än att han inte lever alls, för han blev påkörd av en bil en av de första dagarna som vi bodde här ute på landet. Hade det inte varit en ansvarsfull och mogen man som kört bilen så hade vi nog inte haft Alex idag.

Mannen som körde bilen berättade att han såg Alex köra vid sidan av vägen men att en liten flicka (Isabel) körde på andra sidan av vägen och klok som han var så tänkte han att han saktar ner bilen till 20 km/h eftersom barn är barn.

Han visste inte hur rätt han hade för helt plötsligt så får Alex för sig att svänga över på andra sidan vägen utan att se sig om.

Han blev påkörd så att han flög i gatan men tänk om det kommit en bil med så hög fart som de brukar hålla här 50-70... Hemska tanke!!!